Sign up to see more
SignupAlready a member?
LoginBy continuing, you agree to Sociomix's Terms of Service, Privacy Policy

Fem månader. 150 dagar. 3600 timmar.
Det har gått fem månader sedan du lämnade och i verkligheten, det är inte mycket tid men det känns verkligen som det. Att vara begränsad till de fyra väggarna i detta hus har saktat ner och påskyndat tiden på en gång. Det känns som det var för en livstid sedan när du lämnade, men samtidigt känns det som om det var igår igen.
För det mesta har jag lärt mig att vara okej med dig borta men det gör fortfarande ont ibland. Det finns dagar jag fastnar och börjar spiralera om varenda sak vi någonsin sagt till varandra. Jag önskar att jag hade gjort saker eller agerat annorlunda för då kanske saker inte hade gått sönder som de gjorde.
Jag känner mig hemsk att jag till och med nu tänker på dig och hur jag tror att jag är skyldig för att vi faller isär. En liten del av mig tror fortfarande att det kunde ha varit något jag kunde ha gjort för att hindra dig från att lämna.

I efterhand förstår jag varför du tog allt och sprang iväg så snabbt som du gjorde. Jag är någon som bara kan känna sig hemma mitt i en orkan som sliter sönder hus och dränker hela städer från existensen. Och jag tenderar att glömma inte alla, särskilt du behöver inte massförstörelsens kaos för att överleva vardagens outhärdliga vardagsliv.
Vissa dagar känns det som om jag förlorat dig tidigare än jag ville, men jag vet att du inte känner detsamma. Att tänka på det är det som gör mest ont. Jag kunde alltid säga att du längtade efter att hitta en väg ut. Du släppte så lätt som om jag inte menade någonting som om jag inte var någonting.
Det är hjärtskärande att de dagarna jag tycker att min sorg strömmar ut ur mig så snabbt att jag inte kan innehålla något av det. Jag sörjer över någon som jag aldrig spelade någon roll för och valde att ta hans hemligheter till graven över att tro att min rädsla var verklig.
Jag svär att jag skulle sluta tänka på dig och släppa dig om jag kunde. Jag håller inte fast för att jag vill, det är bara att jag inte vet var jag ska lägga ner all ilska och smärta jag bär runt från dig.
Och kanske tror jag att jag kommer att förlora mig själv om jag inte är arg på dig, rättfärdigar vem som är eller ens sörjer dig. Jag är osäker på vart vem jag var med dig kommer att gå om jag inte längre låter dig leva i bakhuvudet.
Vad du gjorde mot mig spelar ingen roll längre, det är i det förflutna, det har gått, men det betyder inte att det fortfarande inte gör ont ibland.
Nu, alla dessa månader senare kan jag bara säga att det hände som det var tänkt. Vi var bara avsedda att gå upp i lågor och det visste jag. Ingenting skulle någonsin förändras som vi inte var avsedda att stanna i varandras liv.
Jag har släppt tanken att saker kunde ha slutat annorlunda. Om de kunde ha slutat annorlunda skulle de ha gjort det, men det gjorde de inte.
Jag tycker det är kraftfullt hur artikeln rör sig från smärta till acceptans utan att förlora autenticiteten i någon av känslorna.
Ärligheten om att fortfarande tänka på någon som inte brydde sig tillräckligt för att stanna är brutal men nödvändig.
Har aldrig relaterat till något så mycket som 'Jag håller inte fast för att jag vill'.
Ibland spelar detaljerna inte lika stor roll som känslorna de lämnar efter sig.
Sättet tiden blir meningslös men ändå uppslukande efter ett uppbrott är så väl fångat här.
Att läsa detta får mig att vilja ta kontakt med mitt ex men jag vet att jag inte borde.
Det är det som gör uppbrott så komplicerade. Två personer kan uppleva samma relation helt olika.
Omnämnandet av den outhärdliga vardagligheten i vardagen slog verkligen an en sträng hos mig.
Inte alls dramatiskt när man lever igenom det. Vissa människor trivs verkligen i kaos.
Det här stycket fångar det där konstiga utrymmet mellan acceptans och att hålla fast perfekt.
Bildspråket med drunknande städer understryker verkligen den destruktiva naturen hos vissa relationer.
Jag finner faktiskt tröst i att veta att andra går igenom samma känslor.
Kontrasten mellan att vilja släppa taget och inte veta hur är så väl uttryckt.
Jag gick igenom något liknande men det tog mig mycket längre tid än fem månader att nå denna nivå av klarhet.
Raden om att ta hemligheter med sig i graven istället för att ta itu med rädslor belyser verkligen kommunikationsproblemen.
Jag älskar hur detta fångar motsättningen i att veta att det är över men ändå känna smärta.
Nej, jag tror att det är poängen. Acceptans är inte alltid ren och perfekt.
Acceptansen i slutet känns påtvingad för mig. Som om de försöker övertyga sig själva.
Något med raden 'du släppte taget så lätt som om jag inte betydde något' krossade mig bara.
Mitt hjärta värker när jag läser det här eftersom jag för närvarande går igenom något liknande.
Den matematiska nedbrytningen av tiden i början betonar verkligen hur färskt såret fortfarande är.
Jag tycker det är intressant hur författaren erkänner att de visste att det skulle sluta i lågor men stannade ändå.
Kan vi prata om hur vackert skriven den där orkanmetaforen är? Fångar verkligen essensen av oförenlighet.
Sättet de beskriver sorgen som väller ut okontrollerat vissa dagar är så träffsäkert att det gör ont.
Jag tycker inte att det är romantisering. Det är bara att vara ärlig om den röriga verkligheten i läkning.
Ibland undrar jag om vi romantiserar smärtan av uppbrott för mycket genom att skriva så här.
Delen om att förlora sig själv om man släpper ilskan fick mig verkligen att tänka på min egen läkningsprocess.
Det som verkligen resonerar med mig är hur vi kan förstå varför någon lämnade men ändå känna oss sårade av deras avresa.
Författaren fångar det där konstiga limbo mellan att veta att det är över och fortfarande känna sig fast perfekt.
Det är ganska okänsligt. Alla bearbetar förluster olika och det finns ingen tidslinje för läkning.
Jag tycker faktiskt att fem månader är lång tid att fortfarande vara så insnärjd i någon som valde att lämna.
Det här känns som att läsa sidor ur min egen dagbok. Sättet tiden förvrängs efter att någon lämnar är så konstigt.
Raden om att vara någon som känner sig hemma i orkaner träffade mig verkligen. Ibland är vi bara fundamentalt olika från de människor vi älskar.
Intressant perspektiv om att identitet är kopplad till sorg. Har aldrig tänkt på det på det sättet förut.
Jag förstår känslan, men jag tror att att hålla fast vid ilska bara skadar oss själva i längden.
Är det någon annan som kom på sig själv med att nicka instämmande till avsnittet om att inte veta var man ska göra av all ilska och smärta? Det var precis så jag kände.
Skrivandet är vackert men jag tycker att författaren behöver vara snällare mot sig själv. Fem månader är fortfarande väldigt kort tid för att bearbeta ett uppbrott.
Orkanmetaforen är otroligt kraftfull. Den fångar perfekt hur vissa människor trivs i kaos medan andra behöver lugn.
Jag håller inte med om självanklagelserna i artikeln. Ibland fungerar bara inte förhållanden och det är ingens fel.
Avsnittet om att tiden känns både långsam och snabb efter ett uppbrott är så träffsäkert. Jag upplevde samma sak när mitt förhållande tog slut förra året.
Den här artikeln träffar verkligen rätt. Den råa ärligheten om sorg och att släppa taget är något jag tror att många av oss kan relatera till.