Sign up to see more
SignupAlready a member?
LoginBy continuing, you agree to Sociomix's Terms of Service, Privacy Policy

Vi har alla varit där förut. Jobbar till sent på kvällen på jobbet och kommer in tidigt nästa dag. Jag hatar dessa dagar. Väl, åtminstone den sena delen. Den här kvällen var inte annorlunda; åtminstone i början.
Du förstår, jag är en försäkringsagent. Det mest härliga jobbet i världen sa ingen någonsin. Kontoret stänger klockan 22 och eftersom mitt liv suger totalt; jag får ett telefonsamtal precis klockan 21:58. Jag ber att det här telefonsamtalet är snabbt. Du vet den typen, svara på frågorna, ge en fin ton, och utanför linjen går de; ingen desto klokare att de bara rusades iväg. Jag hoppades att det skulle vara den typen av citat där jag bara kunde ange standardinformation och spotta ut något riktigt snabbt och vara på väg hem.
Inte min tur dock. När jag svarar med företagshälsningen ser jag med sorgliga ögon att alla omkring mig stänger av sina datorer och går mot frihet. Det är bara jag här snart om jag inte skyndar på det här samtalet. Jag frågar kunden på linjen vilken typ av Auto-täckning de vill ha, rösten på linjen gick lågt.
”Statliga minimibelopp är bra.”
Jag argumenterade inte, jag ville bara ha det här över så fort som möjligt. Då frågade han mig: ”Är du ensam på kontoret?” Förskräckt sa jag, ”Uh nej. Det är en trevlig kväll i kväll.”
Han skrattade och sa, ”Verkar konstigt att de skulle få dig att stanna ikväll efter tio.”
När jag blev lite skrämd gick jag vidare och ändrade ämnet tillbaka till citatet. ”Och vilket land sa du att du var i?”
”Varför samma som du.”
Um, vad? Jag tänkte. Leker den här killen med mig? Något skämt? Vem gör skit sånt? ”Okej...” sa jag och försökte inte låta rädd. ”Och vad är din nuvarande stad och adress?” När jag hörde honom säga adressen rann mitt blod kallt. Han. Sade. Min. Exakt. Adress. Som, min egen lägenhetsadress där jag bor med min pojkvän.
Han andades djupt ut. ”Du har aldrig lagt märke till mig förut. Jag har väntat på att du ska lägga märke till mig.”
Mitt sinne börjar springa. Vem är den här sjuka a**h***? ”Vem är du?” Jag frågade bestämt, bara för att det skulle komma ut som ett gnissel av en röst.
Han sa: ”Du borde komma hem och se.”
Nu flirar jag ut. Jag tog ut min telefon och smsade min pojkvän. Jag sa snabbt till honom att jag trodde att någon var i min lägenhet. Han smsade tillbaka ”gå av telefonen; kom hem så träffar jag dig där. Ring polisen.”
Vid det här laget andades den läskiga rösten extremt högt. Jag hörde mig själv säga, ”Se, Jag ber om ursäkt men jag kan inte fortsätta med detta citat eller ringa längre. Ha en bra kväll.”
Den tunga andningen stannade. Och jag hörde hans blomstrande röst säga, ”Det kommer att bli bra när du kommer hem. Tills du kommer hit ska jag hålla din pojkvän sysselsatt.
Mitt andetag fångades. Känner han min pojkvän? Vet att han är där? Eller kommer du? Herregud, jag måste ut härifrån nu! Jag lade på samtalet, loggade ut, och sprang efter min bil. Jag låste upp dörren och när jag klättrade in tittade jag runt och såg till att jag var ensam. Jag tog min telefon och ringde min pojkvän.
”Kom igen, plocka upp,” skrek jag ut från parkeringsplatsen. Hans röstbrevlåda plockade upp, och jag skrek i telefonen ”Derrick! Gå inte in! Vänta på mig, vänta på polisen först! Jag ringde 911 nästa gång. Operatören måste ha trott att jag var galen. Jag brydde mig inte, jag visste bara att jag inte gick ensam i den lägenheten, och inte heller Derrick.
Jag kom hem precis när en patrullbil drog in bredvid mig. Jag hoppade ut och skrek efter Derrick, tittade runt efter honom nära hans bil. Jag kunde se att han inte var där och jag började få ännu mer panik. Jag insåg att han var tvungen att ha gått in i lägenheten. Officeren bad mig stanna kvar, men vid den tiden var jag tvungen att se själv att Derrick var säker.
Jag följde polismannen till dörren. Det var på glänt. Han sträckte sig efter ljusströmbrytaren; ingenting. Officeren tog fram sin ficklampa och skannade rummet när han stannade i matsalen. På bordet som stirrade obeblinkande i taket stod Derrick. Han blinkar inte för att han var död. Jag minns inte mycket efter det. Polisen sa att jag skrek och sprang till Derrick.
Senare fick jag reda på att de lugnade mig och vaknade på sjukhuset. Min familj bad utredarna berätta för mig hur Derrick dog. Jag vädjade till dem att berätta för mig. Jag var tvungen att veta. Jag behövde veta. Det var trots allt min text som skickade honom dit den kvällen. Jag visste att det skulle vara jag som låg där, inte han. Så småningom, de berättade för mig.
Derrick hade hittats på ett bord i matsalen, med bordet täckt av blod. Blodet rinner ut i hinkar på golvet. Men det var det som stod på väggen som de inte ville att jag skulle veta mest om. Skrivet i svart färg ovanför Derricks kropp var ”VARFÖR HAR DU INTE MÄRKT MIG, COLLEEN?”
Det är läskigt att tänka på hur sårbara vi är när vi följer våra dagliga rutiner.
Sättet allt eskalerade så snabbt är det som gör det här verkligt skrämmande.
Jag uppskattar hur den här berättelsen visar vikten av att inte avfärda obehagligt beteende som bara paranoia.
Detaljen om meddelandet med svart färg är det som kommer att hemsöka mina drömmar i natt.
Det är precis därför företag behöver bättre säkerhetsprotokoll för nattarbetare.
Historier som den här är varför jag alltid litar på min magkänsla när något känns fel.
Pojkvännens sista sms visar att han verkligen brydde sig om hennes säkerhet. Ett så tragiskt slut.
Jag jobbar också med försäkringar och det här träffar alldeles för nära hem.
Det som är verkligt skrämmande är hur vanligt allt verkade tills det inte var det längre.
Den här historien fångar perfekt varför kvinnor alltid är så medvetna om sin omgivning.
Den psykologiska påverkan av en sådan händelse skulle vara förödande.
Något liknande hände på vårt lokala callcenter. Nu har de strikta säkerhetsåtgärder.
Skrivandet får verkligen en att sätta sig in i hennes situation. Jag kände hur mitt eget hjärta rusade när jag läste det.
Jag kan inte sluta tänka på hur många gånger stalkern måste ha iakttagit henne innan han agerade.
Den här historien borde vara obligatorisk läsning för alla som jobbar sena skift.
Är det någon annan som tror att pojkvännen kan ha känt igen mördaren när han kom in?
Jag är förvånad över att callcentret inte hade ett buddy-system för sena nattskift.
Att läsa detta fick mig att inse hur sårbara vi alla är när vi jobbar sent.
Jag undrar om det fanns några tidigare incidenter som hon missade? Som konstiga händelser som inte verkade viktiga just då?
De läskigaste historierna är alltid de som faktiskt skulle kunna hända i verkligheten.
Det faktum att han visste hennes namn i slutet när hon aldrig gav det är det som verkligen tog mig.
Jag har haft liknande sena kvällssamtal på jobbet men inget så här olycksbådande. Vanligtvis bara practical jokes.
Sättet som historien bygger upp spänningen är mästerligt. Från läskigt till skrämmande på bara några minuter.
Detta påminner mig om de där vandringssägnerna om samtal som kommer inifrån huset, förutom att detta är mycket mer skrämmande.
Jag tror faktiskt att den här historien belyser vikten av att ha ordentliga säkerhetsprotokoll på arbetsplatser.
Mitt hjärta brister för Colleen. Skulden hon måste känna över det där textmeddelandet skulle vara outhärdlig.
Pojkvännen borde ha väntat på henne eller polisen istället för att gå in ensam.
Detaljen om blodet som rinner ner i hinkar är särskilt störande. Verkar som att detta var noggrant planerat.
Jag håller inte med tidigare kommentarer om varningssignaler. Ibland kan dessa situationer bara inte förhindras.
Polisens svarstid verkar ovanligt snabb i den här historien. Enligt min erfarenhet tar det mycket längre tid för dem att komma fram.
Hela tiden jag läste detta tänkte jag på alla sena kvällar jag har tillbringat på kontoret ensam.
Som någon som bor ensam, träffade den här historien verkligen rätt. Jag installerar extra lås imorgon.
Jag känner att det fanns så många varningssignaler tidigare som kunde ha förhindrat den här tragedin.
Det som slår mig är hur mördaren måste ha iakttagit henne så länge utan att bli upptäckt. Får en verkligen att tänka på sina dagliga rutiner.
Att jobba sena skift kan vara riktigt farligt. Jag ser alltid till att någon följer mig till min bil nu.
Slutet med meddelandet på väggen var absolut iskallt. Jag var tvungen att sova med lamporna tända efter att ha läst detta.
Är inte säker på att jag tror på den här historien. Hur skulle mördaren veta exakt när hon skulle få det där sista-minuten-samtalet?
Jag har läst hundratals skräckhistorier men den här tog verkligen på mig. Kanske för att den känns så verklig och möjlig.
Det läskigaste för mig var när uppringaren nämnde att hen höll hennes pojkvän sysselsatt. Det ögonblicket gav mig gåshud.
Är jag den enda som undrar varför det inte fanns några övervakningskameror i callcentret? Det verkar vara en stor brist.
Stackars Derrick. Han försökte bara skydda henne och betalade det yttersta priset.
Jag jobbade faktiskt i ett callcenter och vi hade strikta protokoll om att inte vara ensam efter arbetstid just på grund av sådana här säkerhetsproblem.
Sättet som uppringaren kände till hennes adress är absolut hemskt. Får mig att undra om någon hade stalkat henne länge.
Den här berättelsen gav mig rysningar. Jag kan inte föreställa mig hur skrämmande det måste ha varit att få det samtalet på jobbet.