Den bästa versionen av legenden om La Llorona

När jag växte upp kände jag La Llorona som en klagande kvinna som drunknade sina barn. Min pappa skulle avfärda berättelserna om att ropet som hördes i Mexiko helt enkelt var katter.

Han berättade för mig detta första gången jag utsattes för hennes berättelse, såg inget behov av att skrämma mig att bete mig eftersom katolicismen gjorde det för mycket- som han försökte begränsa min exponering från.

Men så mycket som jag vill kreditera honom för mitt logiska och realistiska sinne, är jag här för att berätta vilken version av La Llorona som är bäst att berätta.

La Llorona variationer

I hela Sydamerika, Mexiko och sydvästra USA finns regionala variationer av La Llorona. Men trots dem är den mest kända berättelsen från dem att La Llorona var en vacker bondekvinna som gifte sig med en rik ranchero. De sägs ha levt lyckligt med barn tills hennes man tog hem en annan kvinna och dömde henne och hans barn tillbaka till fattigdom.

Det sägs att hon av hämnd drunknade sina barn i en flod, men blev så sjuk av ånger och sorg att hon dödade sig själv för att söka efter sina barn i efterlivet.

Men eftersom hennes synd förbjöd henne från himlen, undrar hon i skärselden för sina barn. På grund av detta varnas spansktalande barn för hennes rop och spöke eftersom hon tar dem och tror att de är hennes egna.

Andra versioner säger att hon dödade sina barn för att vara med en rik man eftersom han inte ville ha en kvinna med barn. I en annan drunknade hennes barn i en flod på grund av hennes brist på uppmärksamhet och omsorg eftersom hon kommer att dansa med män.

Men det finns en som är väldigt annorlunda eftersom de säger att hennes barn dog i en huseld som prästen satte in från hennes bröllopsceremoni. Det sägs att det var av hämnd från att hon gick tillbaka på sitt avtal att ge honom sitt första barn som betalning för hennes bröllop.

Själv led hon av brännskador och hennes ansikte blev vanställt och blev känt som ”The Donkey Lady” av stadsborna. Men ändå, hon slösar bort vid flodstranden och sörjer sin förlust.

Det mytologiska och historiska ursprunget

Även om det inte finns några tydliga bevis för var La Llorona kommer ifrån, spekuleras det av historiker att berättelsen har aztekiska rötter. På 1500-talet när den florentinska kodexen var klar fanns det en aztekisk gudinna som heter Cioacoatl som beskrivs som en kvinna som visas i vitt och går på natten gråtande och gråtande. Mycket lik La Llorona, hennes utseende sågs dock som ett dåligt tecken som förutsade koloniseringen av Mexiko.

Även om det finns andra som spekulerar i att La Lloronas ursprung är kopplat till La Malinche, eller aka, Hernan Cortes inhemska tolk. Det sägs att La Malinche var en Nahua-kvinna och dotter till en chef, som såldes till slaveri efter att hennes far dog.

Men på grund av hennes förmåga att tala Maya och Nahuatl blev hon Cortes personliga översättare. Hennes hjälp ledde sedan till framgången för Mexikos kolonisering, vilket gjorde La Malinche notoriskt känd för sitt svek mot Mexiko.

Men hur är hon kopplad till La Llorona? Eftersom hon var Cortes-tolk sägs det att de blev djupt kär och hade ett barn som heter Martin. Under denna tid flög berättelser om hennes förräderi som kretsar kring hennes onda gärningar över Aztec Empire, vilket gjorde henne till ett monster för dem. En av dem var en berättelse om att hon drunknade sin son.

Det berättades att efter att ha lärt sig om Cortes plan att åka tillbaka till Spanien med sin son Martin, drunknade hon honom i en flod. Men vi vet att detta inte är sant eftersom Martin fortsatte att leva ett fullt liv.

Historiker tror inte heller att La Malinche var i ett romantiskt förhållande med Cortes eftersom det finns få bevis på någon intimitet, så de spekulerar i att hon troligen var i ett kränkande och kontrollerande förhållande.

Med det sagt tillhör denna historia latinamerikanernas inhemska rötter, vilket visar att det inte är en vit historia med vit bakgrund. Ändå har Texas djärvheten att ha en version av La Llorona som en nybyggarhistoria som skildrar indianer som vildar.

Den koloniala versionen

Tydligen attackerades en nybyggarby i San Antonio, Texas av en närliggande stam av indianer. En kvinna som såg sin man bli brutalt mördad bestämde sig för att rädda sina barn från samma öde genom att dränka dem i en flod.

När de infödda kom till henne var hennes barn döda, men hon räddade sitt eget liv genom att skrämma dem med ett blodigt skrik. Hon vissnade sedan bort när hon grät för sina barn, och hon fortsätter i efterlivet av Woman Hollering Creek.

Om det inte märks nu, låt mig ge det rakt till dig- den här versionen är rasistisk. Från alla versioner som är centrerade kring spansktalande människor involverar den från Texas på något sätt en vit bosättare med en bakgrundshistoria som involverar en attack från indianer, även om berättelsen har inhemska rötter om en inhemsk kvinna.

Det är ingen mening för dem att vitkalka det, men det är fortfarande kolonialt och rasistiskt eftersom de skildrar offren som vita och indianer som vilda mördare.

La Llorona återskapad

Trots detta återskapar det spansktalande samhället La Llorona i Chicano-litteraturen. Spansktalande kvinnliga författare har återberättat historien om La Llorona med mer motiverade skäl som överensstämmer med kvinnors kamp, samtidigt som de tillåter det att vara en varningsberättelse. Men bland dem, Luz Alma Villanueva snurrar en speciell berättelse eftersom hon återskapar versionen från Texas.

I sin roman, Weeping Woman: La Llorona and Other Stories, fokuserar Villanueva på våldtäkt, incest och sexuella övergrepp i barndomen genom att skildra döttrar som upplever detta sexuella våld. I La Llorona handlade huvudhistorien om sexuella övergrepp i barndomen.

Och i den blir karaktären Luna misshandlad på natten i parken av en man som påstår sig vara polis. I det ögonblicket hör Luna för första gången La Lloronas rop, som representerar henne som en omtänksam mamma eftersom Lunas biologiska mamma är försumlig. Faktum är att efter att ha undersökts att hon var okej, säger hennes mamma till henne: ”Tja, ingenting hände med dig, så du kan stoppa den skakande handlingen.”

Fastän, Luna hade en mormor som fungerade som hennes riktiga vårdnadshavare och brydde sig om henne. På grund av detta framställs La Llorona mer som en figur som sörjer den orättvisa kvinnor går igenom, till exempel sexuellt våld eftersom det sägs att hon mestadels dödar män, vilket gör historien om La Llorona till en varningsberättelse om rovdjur.

Men bortsett från detta visas den faktiska historien som berättas om La Llorona i Villanuevas La Llorona och hävdar historien som en indiansk berättelse. Faktiskt, Luna berättas historien om La Llorona av sin mormor Isidra som beskrivs som indianer.

Hon berättar för henne att La Llorona gråter för sina barn eftersom hon var tvungen att förvandla sina barn till fisk när ”de fruktansvärda männen från det stora havet kom.” Detta är uppenbarligen tecknet på början av koloniseringen. Detta stöds ytterligare när Isidra säger, ”Du förstår, Luna, hon räddade sina döttrar från de fruktansvärda männen, men hennes söner stannade och kämpade och dog.

De var riktiga indianer då, och gringos såg bara ut som plockad kyckling för dem... Indianerna visste att de var onda när de dödade till och med barnen för ingenting och skickade dem till den mörka sidan av månen.”

Dessutom visas La Llorona som en bit av inhemsk kultur i berättelsen när Isidra säger, ”Sedan jag kom till det här landet... Jag har ännu inte hört från henne... För många gringos här, mi Luna, och inget utrymme för La Llorona”, vilket visar hur många infödda berättelser är särskilt förlorade från koloniseringen i USA.

Detsamma sägs om infödd andlighet eftersom Isidra argumenterar med Lunas mamma genom att säga att Gud kommer att straffa henne trots att hon avslöjade sin tro på formförskjutning och månens mörka sida. Detta beror på att många katolska övertygelser infördes i deras infödda andlighet när européer tog kontakt.

Faktum är att Isidra kommer från Sonoranöknen, som är det område där Yaqui-stammen bor. Det är också stammen min mormor var från och många av deras övertygelser är starkt förankrade i katolicismen, åtminstone från vad jag vet som en outsider.

Villanuevas mormor var också Yaqui, som hon växte upp med, vilket visade att hennes liv liknade Lunas. På grund av detta är det mycket möjligt att historien om La Llorona berättad av Isidra ursprungligen berättades för Villanueva från hennes Yaqui-mormor, som stöder La Llorona som en infödd historia.

Men oavsett om historien är sann eller inte, eftersom jag har Yaqui-anor, detta är en version som jag föredrar att vidarebefordra eftersom det fungerar som en påminnelse om att latinamerikaner är indianer, och att lugna den identiteten tillbaka är, vad jag tror, ett viktigt första steg mot att avkolonisera våra sinnen och få tillbaka vår makt.

Det är dock fortfarande lika kraftfullt att berätta historien även om du inte gör anspråk på den inhemska identiteten eller om du har en annan etnicitet. När du berättar för La Llorona genom denna infödda berättelse, erkänner du koloniseringen och folkmordet som också inträffade utanför USA och erkänner därför att latin amerikaner är indianer.

Den spansktalande och latino-identiteten har gjorts för att radera vår ursprunglighet, men att andra också känner igen det, visar USA att infödda inte dör ut, de lever och blomstrar motstånd.